morins

Att få hjälpa andra. Det är vad Tone Persson ser som sin livlina. BILDER: BOSSE NILSSON

I beslutet att anmäla vacklade hon flera gånger. Många undrade hur hon kunde göra det och det var inte utan ångest hon bestämde sig.

– Men jag tolererar inte att han höll på att slå ihjäl mig. Det är ingen skillnad på handlingen ... det är fel oavsett vem som gör det.

Hennes man och hennes pappa följde med henne in i tingsrättssalen. Tone Persson kände sig utlämnad i miljön hon aldrig satt sin fot i förr. En stödperson från Brottsofferjouren visade var hon skulle sitta och sa att om hon ville pausa under förhandlingen skulle hon bara säga till.

– Alla personer som sitter där på sina stolar... det är skrämmande, säger Tone Persson.

Många tankar

Hon skulle träffa gärningsmannen, den hon känner så väl, narkotikamissbrukaren, för första gången på ett år.

– Det var många tankar som for genom huvudet. Jag skulle bara vilja gå fram och hålla om honom i stället för att tala om allt hemskt han hade gjort. Men han kommer inte ihåg någonting och det är jag glad för.

Utanför tingssalen gick han fram till Tone för att säga några ord till henne.

– Var inte så ledsen, sa han. Det här har jag gjort så många gånger, det är över på en timme.

I april är det sju år sedan Tone Persson, 58, utsattes för den grova misshandeln. Gärningsmannen hade åkt till Hässleholm för att hälsa på men redan när han kom såg de att han var drogpåverkad.

Efter en kväll hemma hos en kompis ville han bli hämtad. Tone och hennes dotter möttes av en man som vare sig kände igen dem eller visste var han var. Medan färden bar hemåt började han slå och spotta.

– Det var nåt så grymt. Känslan av att det här var på allvar gjorde att jag fick panik.

Försökte fly

Tone flydde ur bilen, men brottades ner på asfalten där hon slogs blodig.

– Jag kände ingen smärta utan tänkte bara "gör inte det här, du kommer aldrig att förlåta dig själv".

Efter att hon lyckats fly in i ett närliggande hus körde mannen iväg med bilen. Han kom inte långt innan han körde rakt in i en bensinmack. Tone fördes till sjukhus, än i dag har hon problem med hörseln på båda öronen.

– Jag har fortfarande inte kommit över det, men i dag är jag starkare. Det är väldigt förnedrande att bli så misshandlad av någon som står en nära, det har format mig. Jag blir aldrig den människa jag var innan.

Isolerad i hemmet

Tingsrätten dömde mannen till fängelse i nio månader. Själv satt Tone hemma i sex år utan att knappt gå utanför dörren. Isolerad.

– För det första kände jag en skam. Sedan kände jag en sorg att behöva lämna ut honom.

Genom att prata med Brottsofferjouren, psykolog och polis förstod hon att om hon inte anmälde honom försvarade hon våldet.

– Nu känner jag att jag är glad att jag gjorde det. Jag känner ingen bitterhet och jag har lärt mig mycket genom processen vi fick gå igenom.

– Jag har inte träffat honom på snart sex år. Jag väljer att inte vara med på det livet, han väljer det själv.

Genom åren berättar hon att hon gråtit floder, att många tårar runnit genom pälsen på hennes två hundar.

– Min största önskan är att få tillbaka kontakten. Ber han om förlåtelse ska jag säga att jag gjort det för länge sedan.

Sedan några veckor utbildar sig Tone till vittnesstöd vid tingsrättsförhandlingar.

– Jag kände mig så omhändertagen när jag fick hjälp av dem och tänkte att en dag när jag orkar stå på egna ben ska jag ge tillbaka lite av det.

Att få arbeta med att hjälpa andra ser hon fram emot, en livlina som hon kallar det.

– Det kinesiska begreppet för kris betyder möjligheter. Jag brukar säga att allting går, det är bara det att en del saker tar lite längre tid än andra.

Johannes Lindén
[email protected]