morins

Nu har vi gått in i oktober månad. Det är idag den 10 oktober. Trädens alla löv har växlat från gröna till orange, röda eller bara starkt gula. Fortfarande kan man hitta riktigt gula fina kantareller i skogen. På vårt plank intill järnvägen har vi planterat vildvin. Just nu är de alldeles starkt röda, så vackert. Samtidigt sitter jag här mitt i natten och funderar över att någonting är över och något nytt skall komma...mörkret. Vilken tur att vi har mörkret annars hade inte alla vackra ljus vi tänder synts i våra fönster. Ett rum med tända ljus kan värma den mest sargade själ. Jag tänker på döden. Varför pratar vi aldrig naturligt om den. Vi vet alla att vi ska vara med om det, men det är ändå svårt att prata om det på ett naturligt sätt. Mamma dog ju på hösten, är det månne därför det blir så tydligt och naturligt att tänka på döden just nu.

Hur kommer mitt dödsögonblick att se ut? Kommer jag vara drogad av starka mediciner så jag bara låter det hända. Kommer jag ha ork att streta emot....för jag vill ju inte dö. Eller är jag så trött och svag så jag kan se döden som en befrielse. Många har ju berättat att man bara vet när det är dags att ge upp. Man känner det i hela kroppen att man ska lämna jordelivet. Mamma visste, och jag är glad att hon kunde förmedla det till mig, för jag kände ju också att hon försvann mer och mer från mig för varje dag som gick.

Jag vill att ni ska va ledsna vid min grav....för annars har jag väl inte betytt något för någon. Samtigt vill jag att ni ska gå vidare i livet....för det finns en fortsättning även om man inte alltid kan se det meddetsamma.

Den som sett döden på nära håll vittnar om ett lugn och en frid. Att den kommit som en befrielse, kanske efter en lång tids lidande och smärta. Att acceptansen kommit. Att kampen är över. Jag har svårt att tro det. Jag tänker inte kasta in handduken och förlora slaget. Jag vill tro och jag behöver tro på att valet är mitt. Inte att veta om mitt dödsdatum utan att själv få bestämma hur rädd jag ska vara

Mitt i livet händer det att Döden kommer och tar mått på Människan. Det besöket glöms och livet fortsätter men kostymen sys i det tysta.

Tomas Tranströmer